Recension Svenska Dagbladet 14 november 2011:
”Nils Erik Sparf, Drottningholms Barockensemble och Berwaldhallen bildade en lyckad kombination när ensemblen i söndags firade sitt 40-årsjubileum. Akustiken bar fram barockmusikens typiskt ljusa och relativt ljudsvaga klang.
Drottningholmsteatern är en naturlig spelplats för stiltrogna föreställningar, och ett tidigt exempel härpå är den dåvarande balettchefen Mary Skeapings balett Den fångne Cupido (text Stiernhielm, musik Purcell) skapad för den brittiska drottningens Sverigebesök 1956. 1970 införde Arnold Östman tidstrogna instrument i sin uppsättning av Don Giovanni, och 1971 grundade altviolinisten Lars Brolin Drottningholmsteaterns Barockensemble. Orkestern blev snabbt erkänd och inbjöds av Jean-Claude Malgoire till Frankrike för att lära fransmännen hur man spelar Vivaldi. Ett sjuttiotal skivinspelningar med ett antal dirigenter och solister av världsklass har befäst deras rykte som en av de främsta ensemblerna inom barockmusiken.
Programmet bestod naturligtvis helt av barockmusik, och det blev ett flott utförande av uvertyren i Bachs orkestersvit nr 4. I övriga satser kombinerades ofta lekfullhet och känsla i det alerta spelet. Nils Erik Sparf utförde solostämman i Tartinis violinkonsert nr 4 med spets och energi, men kunde ha släppt det ortodoxa och inkluderat mer vibrato i sitt spel. Regelverket tål nog att tänjas på emellanåt.
Ett sprudlande utförande av Vivaldis konsert för två flöjter, stråkar och continuo RV 533, följde. Imponerande flöjtspel av Olle Torssander och Björg Ollén, den senare ensemblemedlem sedan 1986. I largosatsen, i kammarformat med endast de två solisterna och continuo, kändes de ljuva flöjtklangerna särdeles intima.
Georg Friedrich Händel eller Johan Helmich Roman var rubriken för det följande verket. I Romansamlingen i Statens Musikbibliotek finns en Roman tillskriven Concerto Grosso som kunde vara av Händel. Åtminstone enligt Björn Gäfvert, som svarade för ett säkert utförande av orgelstämman. Men Händel kunde ha smittat Roman med stilgrepp, de befann sig ju nära varandra under en tid i London. Och musiken kändes på en del ställen rätt enkel.
Säkert är dock att Drottningholmsmusiken, ur vilken utdrag avslutade denna givande konsert, faktiskt är av den svenske Händel, Johan Helmich Roman.”